Ingen har sagt att livet är lätt att leva, men ska det behöva kännas som att någon sitter på ens axlarna som samtidigt slår knytnävarma i magen och hugger mig i hjärtat? Det är så svårt att tänka på de dåliga fast det var de som övervägde de andra. Men jag ska se på den ljusa sidan även hur svårt det än är, men men tiden kommer det att läka mina sår. Det är ändå så nytt än, jag är inte van, det varade inte alls länge men de har ingen betydelse, för de är som att tankarna kommer som i vågar, antingen är det massvis eller ingenting, annars där emellan men jag vill inte tänka på det, men de lilal mista kan göra att man blir påmind på direkten utan att man ens vill, man kommer på "oj, nu tänker jag på de dära igen, de vi hade, de var ju så jag inte skulle tänka" men jag är glad som har mina vänner som finns vid min sida, utan dom hade jag inte kommit långt! Och det finns en speceill person som betyder någonting extra för mig, en person som jag tyckt om sedan första gången vi pratade, de kändes så bra den gången sen har dom känslorna varit och och ner hela tiden, men känslorna för honom har alltid varit där ikläm ovasett vad, de har jag insett nu, trodde bara att jag gick genom en period just då bara, men de varar även nu idag, och även fast jag saknar eric och tänker på honom så finnas alltid denna personen i mitt huvud, han är helt underbar, han har ett hjärta av guld, ja han är toppen! Men jag tänker inte släppa in någon till mig ännu, det får vänta, länge! Nu ska jag bara leva livet och ha roligt, det är jag värd, jag behöver det. Jag är ledsen här inne men jag vill inte visa de på utsidan denna gång, det blir bara som värre, alla ska kommentera och klaga, inte alla men vissa. Men helgen har varit toppen, den har fått mig att tänka på annat. Och nu är de snart 3 dygn utan dig i mitt liv, tack för tiden med dig.
Puss!